Bryts demokraterna sönder inifrån?

I USA motarbetar det demokratiska etablissemanget den progressiva rörelse som nu sveper genom landet. Är det skräcken för att förlora mellanårsvalet och i förlängningen 2028 års presidentval som ligger bakom, eller finns det en annan förklaring?

Båda rörelserna bärs av starka resurser. Traditionalisterna har stora pengar att satsa på sina kandidater. Utmanarna har en urstark gräsrotsrörelse. Kommer partiet att kunna enas om en riktning, eller riskerar det att brytas sönder inifrån?

Jag hoppas såklart på det förra, men tycker ändå frågan är värd att ställa.

I Dagens Nyheter ekar Frida Bergkvist i artikelns rubrik och ingress det demokratiska etablissemangets syn att progressiva “vänsterpopulistiska” kandidater kommer att skrämma bort väljarna från partiet i mellanårsvalet. Hon citerar USA-kännaren Dag Blanck som likt många andra USA-kännare menar att de demokratiska mittenväljarna skräms bort av vänsterpolitiken.

Allmän sjukvård, som ju av oss svenskar och många andra européer med uppväxt i välfärdsstater ses som en självklar rättighet, betraktas alltså av många traditionella demokrater i USA tvärtom som en orealistisk och vänsterpopulistisk idé.

Nesrine Malik skriver i The Guardian om den progressiva demokraten Abdul El-Sayeds sensationella seger i Michigan häromdagen. En sak hon särskilt lyfter fram är skillnaden i vad som spenderades i kampanjen för El-Sayed, jämfört med hans motståndare, centristen Haley Stevens.

Valet var ett primärval, där väljarna kunde rösta om vem som skulle bli partiets kandidat i kampen mot det andra partiets kandidat (alltså i nästa steg). I USA avgörs den inte av det egna partiet utan i en offentlig valförrättning där vanliga väljare deltar.

I Michigan får vem som helst rösta, oavsett partitillhörighet, men man kan inte samtidigt rösta i det andra partiets val. Den som röstade på El-Sayed eller Stevens kan alltså inte rösta på någon kandidat i något annat partis (republikanernas) primärval. Men en republikan skulle kunna välja att taktikrösta i det demokratiska primärvalet men kan då alltså inte rösta i det egna partiets val. El-Sayed vann alltså rätten att bli demokraternas kandidat till en av delstatens platser i senaten. Först i november möter han republikanen Mike Rogers, i ett val som kan avgöra vem som kontrollerar senaten eftersom Michigan är en vågmästarstat där inget av partierna har ett självklart övertag.

I USA får bara en viss summa ges (högst 3 500 dollar per person och val) till kandidaternas officiella kampanj, och ingenting från företag. Utöver det kan däremot stora summor samlas in och spenderas av andra aktörer till stöd för kandidaten med en så kallad “Super PAC” (som då kan bedriva en parallell kampanj utan att ge pengar direkt till kandidaten).

Stevens stöttades alltså med över 60 miljoner dollar, eller nio gånger mer än El-Sayed. I sitt tacktal, efter segern, menade El-Sayed att skillnaden var ännu större (11 gånger) och pekade särskilt på vinsten trots det extrema ekonomiska underläget som exempel på kraften i hans och de progressiva demokraternas gräsrotsrörelse. Eller med hans egna ord: “The power of our many is greater than the power of their money.”

Bland de stora sponsorer som stödde Stevens fanns oljeföretaget Chevron och tobaksbolaget Philip Morris. Drygt 32 miljoner dollar, ungefär hälften, kom också från en Super PAC kopplad till American Israel Public Affairs Committee (Aipac) (El-Sayed är muslim och har opponerat sig emot USA:s militära stöd för Israel och Netanyahu.) De stora summorna spenderades alltså för att försöka hindra El-Sayed från att bli partiets kandidat i mellanårsvalet till förmån för Stevens som ju också är demokrat, men företräder en mer traditionell demokratisk politik.

Båda artiklarna lyfter fram de stora orättvisorna i USA och att många ser en kandidat som vågar utmana Trump på ett tydligt sätt som en bra kandidat.

Det borde tala för att en rimligt progressiv kandidat som tydligt utmanar Trump, står för viktiga reformer som hjälper vanligt folk (sjukvårdssystem och reformer i studiefinansiering) men som inte hamnar alltför långt ut i radikala idéer borde kunna vara en riktig röstmagnet.

Ett stort problem för demokraterna är att en sådan kandidat skulle utmana det demokratiska etablissemanget av andra skäl, först och främst att det skulle utmana kapitalismens grundtanke, vilket går helt emot intressen och åsikter hos de inflytelserika och välbeställda, och med svenska ögon sett mycket konservativa, som sedan länge utgör en mycket viktig kärna för det demokratiska partiet. Frågan om Israel splittrar också partiet.

Många i det demokratiska etablissemanget oroar sig över detta och en grupp som kallar sig “Third Way” har samlat ihop miljontals dollar för att diskreditera progressiva demokratiska kandidater i sociala medier. I första hand demokratiska socialister som New Yorks borgmästare Mamdani, men också sådana som man ser som radikala kandidater långt ut på vänsterkanten, t.ex. El-Sayed, trots att han inte är uttalad socialist.

Segrarna för de progressiva har ju också varit ganska knappa räknat i röster, i El-Sayeds fall endast c:a 1% av väljarna, och det skulle ju också kunna tala för splittringen i partiet oavsett vad som ligger bakom den (reklampengar / övertygade gräsrötter).

Journalister och experter av olika slag med traditionell demokratisk hållning uppfattar jag länge varit rörande överens om att “vänsterpopulismen” är ett stort problem för partiet och en väg som är dömd att misslyckas eftersom amerikanska väljare aldrig kommer att vilja ha socialism. Punkt slut.

Det är som att det inte FÅR vara så. Väljarna MÅSTE förstå att det oundvikliga i att USA förblir kapitalistiskt och att DET ÄR SÅ väljarna kommer att rösta. Det har de alltid gjort menar man, och så kommer det alltid att förbli tycks man mena (trots de senaste årens svaga resultat).

Just nu är det svårt att se någon medelväg, och det blir mycket spännande att se om partiet kan enas om någon väg (kanske en medelväg med socialdemokratiska / socialliberala inslag?) framåt efter mellanårsvalet, vilket jag som sagt hoppas mycket på.

Den tidigare presidenten Obama verkar på bollen och har redan i ett telefonsamtal med El-Sayed diskuterat hur de skall kunna ena partiet.

Å andra sidan har American Israel Public Affairs Committee meddelat att de kommer att fortsätta motarbeta El-Sayed under hösten och Third Way menar att rörelsen Democratic Socialists of America, som Mamdani tillhör, utgör ett dödligt hot för det demokratiska partiet.

Om detta sker under mellanårsvalet och diskrediterar demokratiska kandidater till förmån för deras republikanska motståndare är det knappast till fördel för partiet.

Splittringen är så djupgående att jag undrar om det finns orsak att ställa sig frågan om Demokraterna håller på att brytas sönder inifrån?